http://www.stroessel.com/marcus 2008 Marc Marcus Östlund / Marc de Marc Blogg http://www.stroessel.com/marcus/928 http://www.stroessel.com/marcus/928 Så kom vi hit, till slutet av vägen. Allting har ett slut. Det här blir nå slags hejdå till denna journal. Har inget behov just nu och känner att den är ett avslutat kapitel. Konstigt nog letar sig fortfarande runt 200 unika hit varje dag. Skumt. Jag har fortfarande samma psykiska problem och samma fysiska defekter. Känner att jag kommit till en punkt där jag hellre spyr ut det jag tänker IRL. Det var längesen man använde den förkortningen! Man kan väl säga att jag inte är rädd längre. Jag är fortfarande en vacker lögn men inget verkar riktigt skrämma mig som förut. Den där jag-bryr-mig-inte-attityden har övergått till ett genuint ointresse. Förut brydde jag mig fast jag inte visade det. http://marcusostlund.se http://twitter.com/stroessel Pozz! Tue, 05 Apr 2011 11:35:52 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/927 http://www.stroessel.com/marcus/927 Livets små svängar och raksträckor lyckas alltid förvirra och förbluffa mig. Att en dag tro på nånting och nästa helt vända sida är nånting man får räkna med kan hända. Att jämt vara på sin vakt och se om sitt eget har alltid varit människans natur. Men varför försöka styra det hela? Jag åker med...oftast kör jag. Kan inte annat än dra på mungiporna när jag ser summan av allt jag vet och förutspått. Att observera är en gåva jag fått och det glädjer mig att jag inte har behovet att få andra människors uppmärksamhet på det där desperata sättet. Allt går i cirklar, ingenting försvinner. Orden är oftast tomma och handling slår högst. Jag har ofta funderat på beteenden och aktioner. Vad försiggår där uppe? Hur kan man vara så övertygad att man själv tycker sitt hemska beteende är ok? Alla har sina egna tankar men en generell uppfattning om vad som är ok tycker jag ändå finns. Det måste vara hemskt att leva ett liv i förnekelse, att alltid vara rädd för att det där som ingen accepterar kommer ut... Men...jag antar att man lär sig att leva med det... Sen slår det en...man är alltid ensam i grund och botten... Hur mycket yta och glada munnar det än är. The bottles are empty, in the cabinet I noticed my first grey hair, today Why do we stI'll do this, when we're both stI'll young Putting each other down, when we need to climb Kele - All the things I could never say Jag lärde mig massor. Wed, 26 Jan 2011 00:12:17 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/926 http://www.stroessel.com/marcus/926 När jag pratar med vänner och bekanta om problem som uppstår i t.ex. kärlekslivet är det ofta jag får teorin att jag inte är säker i mig själv och inte vågar vara ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det. Klart jag har ett behov av att känna mig älskad och ha människor runt mig men det är så ofta jag väljer att vara ensam framför att umgås med andra. Det kanske hör ihop? Eller är det så att jag inte riktigt trivs med att känna mig beroende av andra? Att frångå mängden är nånting avvikande och konstigt. T.ex. att fira jul ensam. Det känns väl bara tragiskt? Eller? Är det så att jag trivs med mig själv så pass mkt att jag hellre är ensam? Fri, 24 Dec 2010 17:03:50 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/925 http://www.stroessel.com/marcus/925 Jag har kommit fram till att jag måste börja förlåta mig själv för saker jag gjort. Innan jag kan säga förlåt till någon så måste jag själv inse vad jag gjort och gå vidare. Jag kan vara världens idiot och skitstövel men bara jag inser det själv så kan andra också förlåta mig. Vet jag inte om det själv är det ingen idé att jag ens försöker få andras förlåtelse. Att ge saker tid är nånting som jag är väldigt dålig på. Att ge andrum framförallt till mig själv. Att inte pusha andra och låta bli att bli pushad själv. Man kan vara hur livserfaren som helst men jag tror hjärnan utvecklas genom åren och man mognar mer och mer för varje år. Det är svårt att inse att mindre intelligenta kan ha förståelse för saker även fast man inte kan sätta det i ord. Människan är väldigt självupptagen och oftast så vet man bäst själv. Dock påverkas jag väldigt mkt av andra och det är ofta jag skyller på mig själv när nånting händer. Det är tur att jag inte är så grabbig, för vem vill vara tråkigt normal? Thu, 16 Dec 2010 13:23:26 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/923 http://www.stroessel.com/marcus/923 Lurvigaste bästa mest gosiga. Mon, 06 Dec 2010 10:57:31 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/922 http://www.stroessel.com/marcus/922 Ibland är jag mest ensam i hela världen, ibland är det tusen personer som drar i en. Ibland förstår jag inte vad jag gör fel hela tiden för det är alltid NÅN som blir irriterad eller ledsen på mig. Jag lyckas alltid göra nånting fel. När man tillfredsställer nåns behov så är det nån annans som inte får sitt. Jag hör vad alla är missnöjda med men ingen lyssnar på vad jag är missnöjd med. Det verkar som att alla tror att jag har det så otroligt bra när det egentligen är tvärtom. Hur vet ni allt om mig?! Som dessutom inte stämmer... Anta inte saker. Lyssna på nån annan för en gångs skull. Är så otroligt trött på att alltid vara den som gör fel. Fri, 12 Nov 2010 14:12:17 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/919 http://www.stroessel.com/marcus/919 Tankar snurrar, magen kurrar, ryggen knyter sig. Det som borde vara enkelt blir svårt när man tänker alldeles för mycket. Blir rädd att förlora nånting man så gärna vill ha. Att världen snurrar för fort och sen sitter jag där och längtar tillbaka känns läskigt. Jag minns all historia och blir rädd. För det var väl precis som det skulle, då förut, när det kändes så bra? Men så ligger jag där och känner hur allt bara försvinner. Allt jobbigt är borta pga. enkla korta välplacerade ord. Jag kan knappt tänka. Min hjärna förstummas av hur enkelt och självklart det låter. Vad var det som just hände?! Mon, 20 Sep 2010 10:44:12 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/918 http://www.stroessel.com/marcus/918 Stressad. Överpumpad av känslor som snurrar. 30 eller 20 spelar tydligen ingen roll, vissa saker vänjer man sig aldrig med. Tänker på Oscar som har det väldigt jobbigt just nu. Tänker på alla som driver iväg och alla som tillkommer, en ständig ström av utbyten och erfarenheter som bygger upp den jag är idag. Idag berättade jag om min fönsterritual för första gången... Vart jag än bott så har jag alltid haft mitt känslofönster. Ett fönster där jag alltid suttit och tänkt. Fått känslan av att jag är på ett tryggt ställe men ändå kan kolla ut på världen och se allt som försiggår där utanför. I mitt barndomshem satt jag och kollade ut och tänkte på vilket fönster jag skulle kolla ut genom om 5år. I min första lägenhet satt jag och tänkte på vilket som skulle bli mitt nästa fönster och att jag tidigare tänkt på detta fönster vid mitt förra fönster. Jag flyttade till ett nytt fönster och tänkte även där på mina gamla fönster. Jag minns exakt vad som finns utanför dessa fönster och jag saknar alltid dessa platser. Just nu tänker jag på nästa fönster och vad som kommer finnas både innanför och utanför. Vilken situation är jag i då och hur mycket kommer jag sakna mina gamla fönster? Kommer mina ögon vara mer öppna och jag ser allting som jag alltid borde eller har jag blivit gammal, bitter och behövt skaffa extrafönster på näsan för att se skydda mig extra mot allt jag hade vid mina tidigare fönster. Hur mycket man än känner och hur ensam man anser sig vara så finns det mesta där...bara man anstränger sig och ber om det. Man vet aldrig hur bra allt kan bli. Sun, 19 Sep 2010 13:57:27 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/917 http://www.stroessel.com/marcus/917 Granit ska jag bli. För det är väl det som är bäst. Att isolera sig. Inte känna nånting. Inbilla sig att det är världen man vill ha. När världen bara tänker på sig själv. Det som aldrig var nåt kan bli nånting man aldrig trodde. Thu, 16 Sep 2010 14:55:57 +0200 http://www.stroessel.com/marcus/916 http://www.stroessel.com/marcus/916 Har inte kollat musikbloggarna på länge, vad glad man blir då! As The Stars Fall – No Good Deed Goes Unpunished Two Door Cinema Club – Undercover Martyn (The Dance Party Golden Remix) The Pixies – Where Is My Mind (Refracture Remix) SayCat - Easy Alphabet Pony - Silent Excuses Alphabet Pony - Atoms Tue, 07 Sep 2010 09:29:56 +0200